Intervju med Märit Aronsson-Towler

På Hi10 visar du installationen Det som faller. Den består av en mängd stödstolpar som liksom håller uppe utställningsrummet. En brukar använda dem till just konstruktion av rum, och de tål ett riktigt högt tryck. Hur kommer det sig att du ville plocka in dem här?

Idén har jag burit med mig i många år. Jag inspireras ofta av det som sker i det offentliga rummet, och blev en gång när jag gick längs gatorna i Oslo stående länge för att titta på en grop som var grävd rätt ner i en gata. En slags ramkonstruktion med liknande stolpar som de jag har här i rummet var monterade horisontellt för att förhindra att jorden skulle rasa in. En känner ofta igen de material jag använder, men är kanske ovan att se dem i ett galleri. Materialet kommer vanligtvis från till exempel transport- och byggindustrin, och är inte tillverkade för att synas utan för att bara fungera. Jag gillar det estetiska uttrycket som ren funktionalitet ger, och det är just materialets funktion som jag låter mig ledas av när jag arbetar. För mig handlar det gärna om flera saker samtidigt. På en formal nivå så jobbar jag med att definiera rummet med hjälp av stängerna. En kan säga att jag komponerar en tredimensionell teckning i samspel med stålet, rummets fyra väggar och inte minst volymen mellan dem. Samtidigt som det är en konkret tillnärmning till det fysiska rummet så speglar det ett inre rum. Kropp, psyke och rum hänger ju ihop. Det ligger dessutom i språket. En pratar om huskroppar, som håller sig uppe och bryts ner. Eller får hjälp av sådana här stödstolpar som ett slags protes eller korsett när muskulaturen har kollapsat.